Hon är vårt fjärde barn... det är en ganska overklig känsla att vi har hunnit få fyra barn! Även om Hugo inte finns med oss här hemma så bär vi honom för alltid i våra hjärtan och han är och förblir en del av vår familj. Linus är redan åtta år, Alva har nog växt flera decimeter sedan Tuva föddes och hann dessutom med att fylla fem medan vi fortfarande var kvar på sjukhuset... och att nyfödda kan vara så små som Tuva är, det går ju inte att begripa... :)
När Alva föddes för fem år sedan i vecka 35+5 mådde hon alldeles bra så gott som direkt. Hon var inskriven på prematuravdelningen men behövde inte vara där speciellt mycket, utan Johan rullade henne fram och tillbaka mellan avdelningen och vårt BB-rum och redan efter 4 dagar åkte vi hem.
Jag försökte verkligen ställa in mig på att det kunde bli krångligare den här gången, men det var självklart så att jag hoppades på att det skulle gå lika lätt igen och jag får erkänna att jag inte alls var beredd på att lillans start skulle bli så tuff som den blev.
Det var egentligen aldrig någon stor kris eller så, men hon behövde lite mer hjälp att komma igång på egen hand, än vad jag hade föreställt mig. På grund av att hon hade ganska mycket fostervatten i lugnorna när hon kom ut så behövde hon hjälp med andningen från start. Hon blev kopplad till en så kallad CPAP (continuous positive airway pressure) och till att börja med sa någon att det kanske skulle behövas 10-12 timmar. Sedan pratade någon om att det kunde behövas under 1-2 dygn. Nästa bud var att det ofta tar ungefär 3 dygn innan man kan koppla bort den.
Även om Tuva gjorde framsteg - det gick att succesivt sänka syrehalten i luften som de blåste i hennes näsa och de drog också ned på trycket eftersom - så kändes det som en hel evighet innan de till sist kopplade bort henne efter 4 dygn. Man såg knappt hur hon såg ut bakom den där stora masken som täckte näsan och det behövdes en specialmössa för att hålla fast slangarna och skumgummibitar på kinderna för att gummibanden inte skulle skava. Hennes stackars ögon svällde dessutom igen så att hon i princip inte kunde öppna dem alls.
Egentligen ser det här värre ut än det var, för nästan alla slangar hör till just CPAP-maskinen. Men hon hade även sonden tejpad på kinden och ett dropp som först satt i ena handen och sedan flyttades till huvudet. På foten satt en saturationsmätare och på bröstkorgen tre EKG-elektroder... Även om hon inte var jättesjuk eller så, så var det ju ganska mycket utrustning på en liten, liten tjej.
Hon vägde förresten 2478 g och mättes till 48 cm lång när hon föddes. Runt huvudet var hon 34 cm.
Samtidigt som hon klarade andningen bättre och bättre så fick vi på fredagskvällen när hon var tre och ett halvt dygn gammal veta att hon de hade börjat se att hon hade korta dippar i pulsen då och då. Det var ingenting som var jätteoroande, men ändå någonting att hålla koll på. Jag bröt ihop fullständigt när den nya komplikationen dök upp, trots att de var noga med att förklara att det inte behövde betyda något alls och att det kunde finnas mängder med ofarliga förklaringar. Det var helt enkelt ingenting jag hade räknat med eller kunnat förutspå och för första gången sedan den första lättnaden över att själva kejsarsnittet gick bra blev jag galet rädd att det skulle vara något allvarligt fel och att hon faktiskt inte skulle få stanna hos oss.
Pulsdipparna kunde till exempel vara ett tecken på att hon hade en infektion på gång, men tack och lov visade proverna inte något sånt. Efter att ytterligare extra undersökningar gjorts utan att man hittade något speciellt så blev slutsatsen att det bara berodde på omognad. För ett barn som hade fötts två veckor tidigare än Tuva hade det tydligen varit helt normalt och inte konstigt alls. Hon verkar kanske ha varit lite mer omogen för tiden, än genomsnittsbebisen. Hon fick andningsstimulerande medicin under några dygn och när de tog bort medicinen så var pulsdipparna tack och lov borta.
I fredags åkte vi hem! Det var underbart att komma hem efter så många veckor på sjukhuset, men också lite svårt... Det är så mycket jag vill göra och vi har så lite tid mellan alla amningar, sondmatningar och pumpningar... Det som återstår nu är att få igång ätandet ordentligt så att vi kan slippa sondmatningen snart! Tuva är fortfarande inskriven på prematuravdelningen och imorgon ska vi få första hembesöket från en sköterska därifrån. Jag tror att det är viktigt att vi kommer ihåg att hon fortfarande är patient... att tillvaron inte är "normal" riktigt ännu, bara för att vi kommit hem. Det är ok att vi fokuserar på att bara äta, mata, sova och överleva och inte klarar just så mycket mer.
Nu är det bara sonden kvar av alla slangar och sladdar. Jag hoppas innerligt att hon snart kan slippa den också och bli en helt "vanlig" bebis. Det här fotot passade vi på att ta i torsdags, när hon fick vara utan sond några timmar mellan två mål eftersom sonden ändå skulle bytas ut.
Finaste lilla Tuva, vi är så glada över att ha dig här hos oss!
---------------------------------------------------------------------------------------------------
I wish I had the time to translate all of this... :) It's been two weeks since our little Tuva was born and we were able to leave the hospital and go home this Friday. She is still a patient though, and we still need to tube feed her, in addition to the breast feeding. A nurse from the hospital will be visiting us tomorrow and I really hope we can come up with a good plan, in order to be able to skip the tube feeding as soon as possible! We're tired, very very tired, but happy. She had some initial breathing problems, probably due to amniotic fluid in her lungs, and it was quite stressful seeing her with all those tubes and cords... but things are a lot better now.
